Förlossningsberättelse; Julia

Allt började redan måndagen den 26 oktober, dagen innan BF. Jag hade en bokad tid hos Barnmorskan för kontroll av mitt blodtryck och urin..

Jag pallrade i vanlig ordning iväg med Jamie till dagis och sedan vidare till MVC där jag fick vila en halvtimme först och lyckades slumra till..väldigt skönt. Bltr togs därefter och det visade sig vara högt och urinprovet visade +3. Fick tid på Obstetrisk mottagning samma dag kl 13.00  för ytterligare kontroller och min ordinare Bm önskade mig lycka till.

Jag tog allt med en nypa salt eftersom jag hade gått igenom samma procedur när jag var gravid med Jamie men det var ingen som hjälpte mig då så varför skulle dem göra det denna gången.

 

Jag fixade barnvakt åt Jamie, underbaraste Maja kunde ställa upp och jag ringde mamma och fick sällskap av henne. Väl på sjukan var jag inom labbet och tog en massa prover där sköterskan lyckades kolla fel på pappret och tappade bara ett rör med blod fastän hon skulle ha 2!!.. han fick sticka mig 3 grr till efter det. KUL.

 

Sen vart det brottom upp till Obstetrisk för att ligga med CTG en halvtimme och ta nytt bltr och urinprov. CTG;n var fin och jag hade många sammandragningar, bltr varf fortf högt men ingen äggvita i urinet enligt deras apparat. Fick träffa en läkare som kände och klämde och tyckte att jag skulle läggas in på Prenetal (ett BB för dem som fortf är gravida) för koll. Hon kände att min livmodertapp hade kortats och att jag var öppen 1 cm så mina sammandragingar gjorde lite nytta iallafall.

Det var ord och inga visor och jag lades in direkt nere på Prenetal..nu blev det helt plötsligt på riktigt och jag hade ju lovat Jamie (som jag gör varje morgon) att vi ses sen. Det löftet kunde jag inte hålla den måndagen och det gjorde ont. Mamma gick hem och lämnade mig ensam med mina tankar i väntan på att A skulle komma och hålla mig lite sällskap. Jag fick en nål i handen och ett snyggt armband med mitt personnummer på..nu var jag en av deras! Fick tackochlov ett eget rum med tv(som jag visserligen inte fick ha på pga av Havandeskapsförgiftningen).

 

Den natten var tung.. den var jobbig..jag hade inte sagt Godnatt till Jamie och skulel heller inte få sova bredvid min Älskling. Jag sov knappt något den natten,,,

 

Morgonen kom och A med den!! Lycka.. =).. han hade goda bullar med sig och berättade att han hade BBväskan i bilen. Vid 11 tiden var det läkarond och hela morgonen låg med med Ctg  som visade ganska kraftiga sammandragningar, fortf högt bltr men Bebis mådde bra. När läkaren kom och pratade med oss så tyckte hon att jag skulle sättas igång. Bebisen var färdigbakad och jag skulle ju må bättre såfort hon var ute så det var bara att köra. Blev jag nervös nu?!

 

Shit sherlock... A var tvungen att hämta lite fler saker och där låg jag än en gång ensam med mina tankar, tänk om det börjar göra ont och så är jag här själv!!..

Som tur var så gjorde det inte speciellt ont efter gelen .. fick lite kraftigare sammandragningar bara men inget speciellt.. jag väntade glatt på den andra dosen som skulle sätta fart på det ordentligt. Jag gick runt och runt och hejjade på att Bebisen skulle komma.. men det hände inte så värst mycket. Vid 6 tiden kom dem och kände på mig och tog ctg..visst hade jag MASSA starka sammandragningar men hade dem gjort någotn nytta?..

Dem undersökte mig och NÄäää... inte ett skit.. dem bestämde sig för att vänta till kl 20 istället innan dem ger ny dos gel eftersom dem inte ville överstimulera, det såg ju faktiskt ut som om att kroppen skulle klara detta utan gelen. När barnmorskan lämnade rummet började jag gråta.. jag var bombsäker på att det skulle stanna av och att vi skulle få åka hem utan en bebis.

 

När klocka blivit 20.00 kommer BM in igen och hon ser att jag börjar få ont och säger att det inte blir någon mer Gel.. nu är det upp till min egen kropp att sköta resten.

Då gick jag in och duschade med gråten i halsen i tron om att värkarna skulle avstanna.

Men tjiii fick jag, väl inne i duschen började jag få väldigt ordentliga värkar som inte längre bara gick att andas igenom utan ett litet AJAJAJAJ då och då. Stod ett tag i den varma duschen och var helt röd när jag kom ut. Värkarna kom nu tätt.. var och varannan minut och ibland hann jag knappt vila innan nästa kom. Vi ringde på BM och sa att nu börjar det göra ont och smärtan klämde fram tårar.. hon undersökte mig och jag var öppen 3 cm!!

 

Hon frågade vad jag ville ha för smärtlindring och jag visste inte vad jag ville ha bara att jag i ett senare skede ville ha EDA:n för den gav MIG kontroll. Smärtan blev outhärdlig och jag fick åka rullstol till förslossningen på andra sidan korridoren. Där inne fick jag börja med lustgas direkt och det hjälpte mig genom 2 värkar sen blev det bara värre och värre och jag fick be om Epiduralen av en surkärring till BM (Som till min lycka skulle gå av sitt pass en halvtimme senare). Narkosläkaren kom och skickade mig till Himlen med den här fantastiska bedövningen. Jag kunde nu äntligen andas igen och tycka att det jag går igenom nu är något fantastiskt. Klockan var nu runt 22.30 tiden skulle jag tro. Fick vilat en halvtimme innan jag vaknade av att det faktiskt började kännas lite igen ..men det gjorde inte så jätteont utan det var mest bara bra att jag fick känna av mina värkar.

 

Vid 23 tiden går jag upp och går lite med gåstolen för att skynda på det hela..då var jag öppen 7 cm. Gick omkring i kanske 10 min innan jag börjar känna av något jag svagt minns från förlossningen med Jamie. Bajsig?!? nonono.... BABYY!!

 

Ringde på Bm (den nya jag hade fått var fantastisk, hade också en läkarkandidat..en ung spinkig liten kille som knappt visste var han hade sitt lilla huvud men han var så himla snäll och när han skulle "känna" hur månag cm jag hade öppnat mig så sa han 1, 2 cm kanske och då var jag öppen 7 cm hahaha..skit i det.) Bm kom och kände och sa att Bebisen hade sjuknit ytterligare men inget annat.. jag valde att inte tro på det.. jag bestämde mig för att ligga kvar och bad om lustgasen igen för innerst inne viste jag att krystvärkarna var på ingång. Bm gick ut och jag låg och tryckte och lät kontsigt.. jag berättade för A att hon är på väg.. jag känner det men han trodde nog inte på mig..förrens vid nästa värk när jag nästan skrek att  JAG KOMMER FÅ FÖDA HENNE UTAN BM ´FÖR HON KOMMER NU!! RING RIIING....

A ringde på klockan igen och Bm rusade in och insåg att här vart det bråttom.. visst är lilla sessan påväg ut... jag följde kroppen och krystade och krystade och efter en mycket kort och intensiv tid på förlossningen läggs vår lilla fina Prinsessa på mitt bröst alldeles blodig och kletig men ändå så fin. Jag grät och fortstod ingenting.. redan klar? är hon min nu?..får jag behålla detta underverket?

 

A får klippa navelsträngen och sen är det dags för modekakan att komma ut.. den var lite svår att få ut eftersom BM först trodde den hade brustit men ut kom den och den var hel och fin. Kort därefter börjar jag störtblöda och jag känner hur det forsar ut blod och jag blir livrädd..jag tittar på A och säger att så här ska det inte vara!!..jag tittar på BM och ser att hon blir lite uppstressad och börjar trycka på min mage och då forsar det ut ännu mer blod och jag får medicin i nålen i handen. Efter ett tag lugnar det ner sig och jag kna andas ut igen.

 

Bebisen vägdes och mättes och hon var större än brorsan.. 3965 g och 51 cm lång och betydligt mer hår än Jamie. Sen fick vi den berömda brickan med mackor och varm choklad..GOTT!!..

Sen väntade en lång återhämtning för mig.

 

Jag fick inte med alla detaljer men det stora hela... det var en hysteriskt snabb förlossning om man jämför med hur Jamie´s var.. den var lika fantastisk och att föda barn är det bästa jag har gjort i heeeela mitt liv!

Nu är vår familj komplett med en Jamie och en Julia.. vår prins och våran alldeles nykläckta lilla prinsessa. Kan det bli mer fantastiskt?

Jag är lyckligt lottad...

 







Älskar er min fina fiiiina familj!


Kommentarer
Postat av: Mad

Fint. Nu ska jag läsa Jamies..

2010-09-25 @ 21:19:26
URL: http://mamamad.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0