För kärlekens skull...

Här kommer lite klag. Behöver få spy ut mig lite.

 

Jag mår så psykiskt illa av min foglossning. Jag har under förra veckan mått helt ok. Jag gick to m till Willys själv (dock utan kryckor..DUMT). Helgen gjorde vi lite ärenden vilket har gjort att jag gått lite mer än vad jag klarar av..såklart utan kryckor!! 

Igår straffades jag nåt så otroligt för det. Kvällen var så hemsk och jag bara grät. Jag kunde knappt förflytta mig och den smärtan jag hade gjorde mig så illamående... André var underbar. Han värmde värmnallen till mig. La mig i en bra position i sängen och tog hand om mig. Jag trodde jag skulle slita av mig håret. Inget hjälper mot smärtan. När jag lyckats somna så blir ajg kissnödig och bara grät...stackars André =(. Vilken fru han har...

 

 

Jag 'är så glad att jag kunde somna. Imorse kände jag av sviterna efter igår rätt så rejält. Men det var helt klart hanterbart. Men nu känner jag hur det återkommer och jag tänker inte göra många knop idag. min kropp klarar helt enkelt inte av det.

 

Jag blev så chokad av smärtan igår att jag är livrädd för att åsamka mig det igen. Fr om nu blir det kryckor om jag så bara ska ner till Willys. Stödbältet har jag på hela tiden så det kan jag inte förbättra. Däremot måste jag inse mig besegrad. Jag kan inte leva som jag gjorrde innan. Jag kan inte bära på Julia. 

 

Det ska bli spännande att se vad läkaren säger på onsdag. Tänk om jag skulle jobba i detta skicket. 

 

Nu blir det något att äta sen blir det soffläge en stund.

 

 

Puss